lördag 31 maj 2008

Kallelsen till Guds rike

Ok. Det har blivit mer teologi och kyrka än vad jag kanske hade tänkt från början. Men jag antar att man skriver det huvudet är fullt av.. Jag tänkte att jag skulle fortsätta skriva lite kring söndagens tema (utifrån svk:s evangeliebok) så skall jag försöka bredda mig framöver :). Morgondagens tema: kallelsen till Guds rike.




Det står ganska klart att det egentligen inte finns några bevis, några rationella anledningar till att tro. Likväl kommer människor till tro. Min vän Sleepaz berättar om sitt möte med Gud här. Plötsligt finns den bara där, vissheten, tvivlen till trots. Det handlar väldigt sällan, i det läget, om skapelsen, eller att man ser Lagen som något speciellt, inte om rätt och fel, tradition eller inte, Gudsbevis och allt annat vi lägger tid på. Centralgestalten är Jesus. När fascinationen för denne helt annorlunda man väl för sökaren fram, så möter där ögon som skådar rakt in i själen. Evigt kärleksfulla skulle jag vilja säga, men mötet var åtminstone för min del smärtsamt. Kärlek måste det ändå ha varit, minsta fördömande i den djupaste smärtan hade varit förödande. Herren vände sitt ansikte till dig. Frälsning, ödmjukande, helande, upplyftande, verklighet. Lite som vi känner igen det från den där gamla boken vi läser i allt för sällan.


Jag vet inte om detta är sant, men en amerikansk vän till mina föräldrar hade ett föredrag om att bli kallad. Tydligen var det så att judiska pojkar, kring då Herren vandrade ibland oss, fick lära sig de Mose lag, de bästa bland dessa fick möjlighet att lära sig även profeterna, och de bästa av dem kanske kunde hoppas på att få höra orden: följ mig!, från någon av mästarna och bli dennes lärjunge. Jesu lärjungar var alltså bortvalda, de var kanske inte tillräckligt lydiga, lärde sig inte tillräckligt fort, hade inte haft möjlighet att lägga tid på studierna. Petrus har båt och fru, de övriga säkerligen både familjer och antaganden då de hör orden, och de vandrar iväg, lämnar allt och går. Uppbrottet och efterföljelsen är en nödvändighet om man inte bara vill negligerar kallet. Detta finns det alltid anledning att tala mer om, men jag vill ändå uppehålla mig vid en annan poäng -Utvaldheten. Detta, som vi blir hånade för (skulle Gud bry sig om oss), är något absolut fantastiskt. Av allt skapat, bland allt fint, vackert och duktigt väljer Herren ut mig. Det hopp som detta ger är vad som ger lärjungarna kraft att lägga om sina liv totalt och helhjärtat följa (jag önskar jag kunde använda mig själv som exempel här, det känns lite tragiskt när jag tänker på hur det). Den utvaldheten garanterar vårat värde så till den grad att vi kan börja se Gud i det majestät han har och hur oändligt små vi är.

Edit: Göran Skytte berättar om samma sak här.

Fördolt syskonskap


Hur ljuvligt är inte detta som sker när kristna träffas –

De heligas gemenskap.


På deras kärlek skall de kännas igen, på att de delar allt.

Med Gud är de ensamma i folkhaven, men när två eller tre samlas…


Åh detta fördolda syskonskap.

Må deras böner bära världen,

deras gärningar försona den.

För att världen skall tro


Enhet, enhet, enhet. Jag vet inte varför, folk i allmänhet verkar inte bry sig, men för mig är detta en längtan, närmast ett krav. Och när man tänker på det, vem kan ensam vara så säker på sin uppenbarelsen så att han eller hon inte kan ha fel? Vem har rätt att döma?


Jag menar inte att vi är kastade ut i total ovisshet. Anden ger oss insikt om Sanningen, men vem har Anden?
Vem kan urskilja? Den som känner Herren. Vem känner Herren? Det kan bara den med urskiljningsförmåga avgöra. Så kommer fåren lyssna till Herdens röst (genom de kristna som är kallade).

I Kallistos Wares Den Helige Ande i den kristnes personliga liv, pratar arkimandriten om enhet-i-mångfald som ett tecken på Andens närvaro. Alltså, inte andlig likriktning, utan en gemensam grund och tolerans för olikheter.

Precis som med kärleken så handlar det inte om att i första hand ha enhet med dem som är långt borta, utan enhet börjar med våra medkristna, nära, med de andra som också är berörda av Gud.

Till er som strider,
lite bibeltexter att fundera kring. Kanske är ert profetskap egentligen bara ofullkomlighet:

Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.

Joh 17:22-23

Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp.

[...]

De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet. Vi skall inte längre vara barn och låta oss drivas omkring av alla lärovindar, inte vara lekbollar för människorna, som vill sprida villfarelse med sina bedrägliga påfund. Nej, låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus. Han låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek.

Del ur Ef 4

För om det finns ofördragsamhet och strid hos er, har ni då inte kvar er gamla natur och lever på vanligt mänskligt vis? När den ene säger: "Jag hör till Paulus", och den andre: "Jag hör till Apollos", är ni inte då som alla andra? Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren.

Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.

Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel skall Gud förgöra honom. Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet.

Del ur 1 kor 3

torsdag 29 maj 2008

Hållfast...


I dig, korsfäst.


Kärlek som inte bekämpar, utan övervinner, ondskan.


Underordnar sig, dör och uppstår.


Herre, uppfyll mig att jag denna gång må hålla.

Under belägring


Jag började lite senare idag och gick på den morgonbön som bes varje morgon i min kyrka. Mitt under bönen klampar jag tre personer oberoende av varandra in i kyrkan. När de märker att det pågår bön så lämnar de inte kyrkan, utan var och en gör "sin grej" - pillar lite på orgeln, börjar förbereda för en begravning. När jag uttryckte min bestörtning för prästen som ledde bönen, svarar han att det har varit en stor kamp för att komma såhär långt - kyrkan är ju faktisk en arbetsplats, och att störa dem som arbetar med något så simpelt som bön, som man kan göra när och var som helst, är kränkande för den stackars arbetande mannen.

Hur mycket är inte Kyrkan under belägring av den styggelse som kallas svenska kyrkan.

Pure...


Not bestial,

Even cornered,

Even spat upon


           Free, truly free,


                      pure…

onsdag 28 maj 2008

Stolt


Förutom ett förstelnat hjärta och tvivel så brottas undertecknad mycket med stolthet eller högmod.

Magnus Malm, skriver i sin bok, Fotspår i glastrappan, om Babelstornets princip - vi vill bli lika Gud och bygger ett torn för att komma upp till honom. I sin allra mest djävulska förklädnad så bygger vi ett andligt torn där vi presterar vår egen frälsning. Detta är jag mycket duktig på. Jag kan prestera insikt, andlighet och egentligen vad som helst, där egentligen den gemensamma nämnaren är prestationen. Man vill ju vara duktigt, man vill bli uppskattad för det man gör (jag vill inte riktigt ta till mig det, egentligen är det ju, jag vill ju vara duktig, jag vill bli uppskattad).


Malm placerar detta som den gnostiska andlighet som kyrkan stridit emot sedan den grundades. Vi frälser oss själv, vi vänder oss från världen, vi vänder oss från det naturliga och kött(sl)iga. Vi i kyrkan bär hemligheten och vägen, vi kan prestera det rätta... Nu var det var sig Malm eller gnosticismen som skulle avhandlas, utan stoltheten.

För den som vill sticka hål på sitt eget luftslott finns bara en väg - förödmjukelsens; att reservationslöst kapitulera och erkänna sitt beroende, och sin svaghet. Erkänna alla felsteg där man inte har haft täckning. Alla missar man skylt över. Det handlar om att se sig som man är, oavsett hur man är.

Ödmjukhet.

I ödmjukheten är lyssnandet möjligt, lyssnandet i mer vid mening, att kunna se vad kärlek är i stunden. Att uppfyllas, och att verkligen möta sina medmänniskor. Att tjäna, att göra något för andra, att leva för andra. Att inte hävda sin rätt, att avstå för andra. Att ta sitt kors...

Ödmjukheten, kärleken och korset hör ihop. Inte bara för att kärleken är provocerande. Inte bara för att trasiga människor behöver agera ut emot dem, som för dem blir faders och modersrepresentationer. C.S. Lewis lyfter fram den viljestyrka som krävs för att inte vända bort ansiktet, prata nervöst och inte vilja se, smärtan och ondskan. En står kvar vid korset. Den yngste, den minste, lärjungen som Jesus älskade. Han äger ingenting så han kan ingenting göra när hans mästare plågas. Petrus självbild låter honom inte stå där handfallen, han är ju handlingskraftig, stark, han bär ju de andra. Petrus kämpar sedan ända till sitt eget kors för att upprätta sig. Johannes dör av ålder. I ödmjukheten och sårbarheten går en väg rakt in i den djupaste ondskan, i de största såren. Där bara tilliten är kvar, tilliten till att Gud är god, och maktlösheten är så total att Gud ges utrymme att verka.

måndag 26 maj 2008

Frihet


En märklig känsla av frihet infann sig idag.

Jag har blivit tillrättavisat, haft fel i sak både en och två gånger, blivit avvisad, till och med blivit orättvist behandlad. Men istället för att braka in skam, kamp eller mindrevärde, inte ens ett hårdhudat "vad vet de", eller "de förstår ju ändå inte", känner jag: "Jaha, jag har lärt mig något", eller "Jaså, där var gränsen". Det är som om jag var frikopplad från min egen värdighet, som att det inte spelar någon roll.

Tänk om det kunde vara såhär jämt, vad skönt det skulle ha varit.

Utmaningen


Inga stordåd, inga omöjligheter -

Gör bara vad Kärleken utmanar dig till.

Vårt dop (revisited)

Jag inser att dopsyn är något som ligger nära alla kristna och mitt inlägg tidigare är inte menat som ett dogmatiskt kritstreck. Snarare är det mitt försök till syntes - en syn på dopet som kan tolerera flera medkristnas dopsyner på en gång. Jag åberopar ingen gudomlig auktoritet. För mig är detta dock nödvändigt för att inte börja ogiltigförklara dop, eller döma alla odöpta, och för att kunna ha gemenskap med alla kristna.

söndag 25 maj 2008

G W v. Leibniz


Jag sitter och läser lite om Gottfried Wilhelm von Leibniz.

Filosofin är ju lite haltande men en rad slår mig. "På detta område, liksom på flera andra, älskade han att uppträda förmedlande och försonande mellan olika åsikter, särskilt mellan den gamla teologiska och den nya naturvetenskapliga kosmologin."

Det är nog så, av två kontrahenter behöver inte någon vara fel. Det är i sättet det paradoxala går ihop som vi hittar Sanningen. T.ex. hur kan en skamlig avrättning vara en seger?

Beröring


Folkhopen tränger sig på.

Gå du lugnt.

Det är Kristus som utväljer.

Där beröring sker, där sker Guds verk.

Vårt dop


Jag tänkte, dagen till ära, vika ut mig lite kring sakramentet dopet.

Dopet, som prästen i min församling sade idag, ger fyra saker: Medborgarskap i Guds rike, ett evigt hopp, en väg och en familj. Kort sagt Helig Ande. Man kan göra en uppdelning mellan andedop och dop i vatten. Man kan prata om troendedop och barndop.

Min syn på detta är att ritualen inte är magisk i sig. Ritualen är till för oss, för att vi skall förstå vad Gud har gjort för oss, och gör i oss. Edit: Vad menar jag då med detta? Det är inte vattnet som är aktivt, utan Gud som verkar genom vattnet. Gud är inte beroende av vattnet, men kan använda vattnet. Man kan heller inte skada Gud genom att använda vattnet ovärdigt, det är ju bara vatten. Gud kan också verka utan vattnet, döpa i Anden utan en ritual. Min vän Tubbo på flashback är en ett gott exempel på en person, odöpt, men tydligt rörd av Anden.

Att bli nedsänkt i vatten, att låta sin gamla människa drunkna, att vandra genom vattnet på väg in i öknen, mot det Heliga landet, är en kraftfull markering att något tar slut och något börjar. Bortom dopet är efterföljelsen. Ibland kommer ritualen på rätt tid, men vad skall man säga när det inte gör det? När man som jag inte lägger om sitt liv efter ritualen, eller när man redan följt Herren länge, utan ritualen.

Frågan är om det spelar någon roll. Omvändelsen och efterföljelsen måste väljas dagligen, och Herrens frälsningsverk är redan gjort. Om den Helige Ande är verksam i den som inte är döpt, kommer Anden göra mer efter dopet? De döpta som inte vänder om och följer, kommer behöva göra det förr eller senare.

Jag skulle dock inte säga att ritualen är onödig. Vi behöver all hjälp vi kan få för att förstå det underbara vi har i dopet, i den Helige Ande. Vi behöver ritualen att hålla oss i, för att förstå. Dopet är, precis som nattvarden, något underbart, i något mycket enkelt och simpelt - närmast banalt. Som en Gud som föds i som ett litet meningslöst barn.

lördag 24 maj 2008

Styrd av hjärtat?

Vandrandes i skogen idag så slår mig plötsligt en märklig lekfullhet, en nyfikenhet och en fascination för enkla saker som vinden, kottar och stenar. Tiden har stannat av lite. Jag leker.

Jag tänker att det är stor skillnad mellan det inifrånkommande och det utifrånkommande. Mellan det spontana och det schemalagda. Det inifrånkommande är kopplat till en lust, och du blir av någon anledning inte trött av lustdrivna aktiviteter, även om det kan vara svårt att skilja vissa lustdrivna aktiviteter från t.ex. vanligt jobb. I det schemalagda skall vi vara glada fyra veckor varje sommar och fredag kväll. Vi skall vilja göra vissa saker mellan 8 och 5 och andra på kvällen. Vi skall vara hungriga klockan 12 och bli trötta klockan 22:30. Men känner vi så? Hur ofta blir fredagkvällar och semestrar som vi tänkt oss? Kanske blir vi till och med arga över saker vi inte kan råda över, som regn på de där semesterveckorna. Det utifrånkommande, den yttre kontrollen av tiden, leder till alienation.

Varför all denna kontroll? Givetvis för att det okontrollerade, precis som det fria valet väcker ångest. Om känslorna får finnas och får styra, om lust och intresse får styra, då kan ju vad som helst hända, vi kanske till och med börjar leva...

Gud finns i lusten. För att hör hans röst måste vi börja ta hänsyn till det inifrånkommande. För att älska måste vi bli styrda av hjärtat...

Inte så PK


Ecce homo är, enligt dagen, åter aktuell för visning i Uppsala domkyrkan. Jag har full förståelse för att homosexuella är en utsatt grupp i samhället och i kyrkan. Frågan är hur stor är gruppen och hur mycket uppmärksamhet kan denna grupp få. Det är uppenbart att man spelar på en "orörbar - ständigt kränkt"-känsla som finns i samhället (liknande finns kring vissa judiska grupper vilka kan ropa antisemit så fort något händer, eller invandrargrupper som ropar rasist). Har någon något annat att säga så kommer snart ett "homofob" eller kanske ännu hellre "typiskt kristna" (jag tycker visserligen att kristna, med tanke på vår historia har extra anledning att vara försiktig).

Det är ett klart aggressivt stråk i Ohlsson-Wallins verk, jag kan uppskatta det som konst och som politisk gärning, men, och då kanske mer "in hate we trust", är också en att attack på mig som kristen, oavsett om jag är för eller emot homosexuellas rättigheter. Det roliga/lite sorgliga är att kyrkans ledning verkar tro att man är radikal, framåtskridande och profetisk i detta...

fredag 23 maj 2008

I vetenskapens försvar


Jag vill klargöra ett och annat om tro och vetenskap. Jag är övertygad om att bibel, förnuft och vetenskap skall, rätt tolkat, konvergera till en verklighet. I den mening bibel och vetenskap inte är överens måste man kolla sin bibeltolkning. Va, säger kanske ni? Skall man lyssna mer på människor än på Gud? Förutom att även en "bokstavlig" tolkning är en tolkning skulle jag ändå svara att bibeltolkningen är det vi bör kolla. Vetenskapen är nämligen i första hand en metod för att få kunskap om omgivningen. Egentligen grundar det sig i om jag ser något så tror jag på det. Ingen, vid sina sunda vätskor, skulle tvivla på att papper brinner ifall man ett antal gången lägger det på en brasa och med egna ögon ser att det börjar brinna. Det är precis samma process (plus lite andra metoder) som byggt upp vår de vetenskapliga teorierna, bland vilka evolutionen är en.

Utgår man istället från bibeln hamnar man snart i en stor mängd stödteori som alla i sin tur är ifrågasatta. Min erfarenhet av sanning i alla dess former är att den är enkel när man väl förstår den.

I vetenskapen är argumentationen tydlig och bevisen presenterade, man kan kritisera bevis, resonemang och slutsatser, men om man ifrågasätter "vetenskapen" som sådan, är man ute på väldigt hal is.

Jag tar tillfället i akt och filosoferar lite kring Guds påverkan i världen. Jag tror inte man kommer finna någon gudpartikel eller gudvåg genom vilken påverkan sker, vilket skulle kunna göra en gudmätare möjlig. Den kristna utsagan är att Gud kan verka genom allt, och är allerstädes närvarande. Samtidigt är det svårt att tänka att Gud nu existerar på en fysisk plats i vårat universum. Gud påverkar alltså vårat universum från en "plats" utanför universum, utan någon känd påverkansagent.

Triolen

Efter lyssning på Charlotte Perellis Hero vill jag lyfta fram triolen som en av de häftigaste finesserna inom musiken. I korta drag är en triol att sjunga tre toner på två toners plats. Störst effekt får det om man som i Hero sjungit lång, kort, kort ton, och efter höjning sjunger tre lika långa (egentligen tre gånger två tredjedelar, men man böjer lite på takten i regel).

Noll-kommunikation


I min organisation-i-upplösning framträder ett lite märkligt fenomen. Det har varit flera gånger de senaste veckorna. Vi sitter och pratar, kommer in på hur någonting känns - plötsligt, maniskt prat om väder, glasögon. Kommunikationsmönstret är tydligt två personer låser varandras blick mitt över fikarummet och fyller hela rummet med.. ingenting.

Samtidigt börjar det bli mer noga att alla skall vara med och fika. Alla skall vara med, ingen får kommunicera. Man kan undra ifall det är rädsla för allianser, eller en missriktad vilja att göra allting bra. Kanske ett förstadium till en oneness-grundantagandegrupp.
Kvar blir man, hur som helst, med en känsla av ensamhet.

Jag tänker att det tyvärr nog ofta är så att vi använder vårat språk mer för att förhindra kommunikation än att kommunicera. Undra om det var tänkt så.

Det finns dock två diken i detta, den socialt kompetenta förljugenheten, och den aggressiva ärligheten. Den aggressiva ärligheten rättfärdigas ofta med att "stämningen är rå men hjärtlig", eller att det snarast är en plikt och det enda som är rakryggat att säga sanningen, "hela sanningen". Sanningen i detta fall är att sanningen ofta används för att trycka ner, trycka till och nedvärdera. Mellanvägen, den kärleksfulla ärligheten, är betydligt mer lågmäld; kommunikation som kräver trygghet.

onsdag 21 maj 2008

Pilgrimsvandring (in memoriam)

Jag höll för cirka ett år sedan ett föredrag om min pilgrimsvandring. Jag hittade anteckningarna på datorn och tänkte att jag lika gärna kan publicera dem på bloggen.


St. Jakob, lärjungen, Johannes bror, skall ha gjort en misslyckad missionsresa till Spanien och efter hans död skall hans lärjungar tagit med sig kroppen och begravt den i spansk mark. Där glömdes den bort fram till Karl den Store (lite osäker på denna punkten) i natten fick en uppenbarelse. Ett fält av stjärnor - compostela -visade platsen för aposteln Jakobs - Santiagos - grav. Santiago de Compostela blev sedan en symbol som fick stor vikt i Reconquistan, och den strida strömmen pilgrimer, vissa år så många som 200 000, gav Spanien ära och berömmelse.

Staden lyftes upp, tillsammans med Rom och Jerusalem till heliga städer och en vandring dit garanterade en plats i himlen, i fall man inte hade råd att bygga en bro. Jag sade, lite skämtsamt, att jag gick för min mor...

Pilgrim kommer från ordet peregrino vilket betyder främling och som pilgrim är man verkligen en främling vart man än kommer, inte bara utifrån att man är från ett annat land, utan kanske framför allt utifrån att man ständigt är på väg.

  • Dra upp sina rötter, börja vandringen.

Min pilgrimsvandring börjar lite mer än ett år innan den faktiska pilgrimsvandringen börjar. Det är ett föredrag av en präst som gått ända från Sverige och jag blir tagen av att han valt en så annorlunda väg, och över hans lugn. Han pratade om ron i att gå, och hur provocerade alla blev av att han tog det lugnt. Jag imponerades av hans viljestyrka. Året innehöll sedan mycket för mig. Bland annat mitt möte med Helig Ande som jag precis skrivit om. Vid jul träffade jag en kvinna under ett gemensamt vakpass efter tsunamin. Hon hade vandrat under sommaren och där bestämde jag mig. Med Guds goda vilja skall jag… Jag väntar på tillfälligheten som gör att jag inte skall åka, skadan, strulet, de andra planerna… när jag sätter mig på tåget till Kastrup så börjar en fantastisk resa, en ensamresa där följeslagaren Jesus blev otroligt tydlig.

  • Turisten blir pilgrim

Det var ett nytt land, ny mat, många spännande människor. Inte nog att mina värkande fötter upptagit all min uppmärksamhet de första dagarna, det fanns ju så mycket att upptäcka, så många kyrkor att besöka. Och det vackra landskapet, så många bilder… En dag, jag hade ätit lunch med ett par italienare som bjudit mig till sitt bord. De talade varken tyska, engelska, svenska eller spanska så vi fick kommunicera med pekanden och viftningar. På kvällen kommer vi till samma härbärge. Det är ett medeltida kloster där församlingen bjöd på soppa till det hundratalet pilgrimer som var där. Efter strax över tre mil på sandiga vägar så var duschen en befrielse, på samma toalett var en av italienarna som jag ätit lunch med. När jag kommer ur duschen märker jag att min kamera och italienaren är borta. Det var då jag märkte det. Kameran, en världslig sak, vem bryr sig... Jag kan köpa en ny när jag kommer hem. Efter detta var jag inte intresserad av gamla kyrkor och turistjippon, jag var pilgrim och jag sökte något annat. Stillheten, tystheten, mig själv och Gud…

  • Ensamhet

Jag börjar gå ensam i ett vimmel av pilgrimer. På vägen behöver jag inte vara någonting. Ingen vet vem jag är, det finns ingen status att upprätthålla. Mitt värde får jag efter vad jag delar med mig, inte vem jag är, vad jag kan… Jag möter entusiastiska människor som nyss börjat gå, det stegar ifrån mig, jag kan le, jag behöver inte följa deras takt. Det här är min resa. Världens enklaste sak, att gå, en fot framför den andra. Tänker jag framåt, det är 40 mil kvar blir tanken oöverstiglig, men är jag här och nu så är det bara ett steg. Det enda som behövs är tålamod. Jag söker inte kontakt, inte som förr. Jag ser andra som jag, de förstår, jag kan sitta hos dem, eller bara vara själv. Jag inser hur ensamheten skrämt mig, hur den alltid har skrämt mig. Men inte nu. Naturen har en sån härlig rytm, gryning, förmiddag, middag, eftermiddag, kväll, natt, här och nu. Inte en tanke på räkningar, på telia eller comviq, elbolag, eller något annat.

  • Att möta sig själv.

Rädslan för ensamheten har varit en rädsla för mig själv. Efter 50 h terapi trodde jag att jag kände mig själv, men inte. Jag kan höra mina tankar, de får sväva fritt och gamla bortglömda minnen börjar komma upp medan benen meditativt rör sig framåt. Jag gråter och gråter, jag har vandrat miltals gråtande och det tar inte slut. Det är en skön och befriande gråt. Gråt gör hjärtat mjukt. Jag bär tankarna. Jag stirrar rakt in i dem, accepterar dem. Jag har här någonstans slutat att ifrågasätta mitt beslut i varje steg och börjar istället visualisera målet.

Jag introduceras för min kropp. Jag känner varje sena, varje muskel. Jag vet precis hur hunger, törst och utmattning påverkar mig. Aldrig har det varit så tydligt för mig hur lite jag verkligen behöver, hur enkelt livet kan vara och här, med rötterna uppdragna kan jag med friska ögon fundera över mitt liv, vad jag vill. Resan kommer få långtgående konsekvenser när jag kommer hem, det förstår jag redan här. Jag ser relationer som måste förändras och hur jag ödmjukt kommer att behöva erkänna för andra att jag förställt mig. En hel människa, oformad av andras krav, the uncarved rock (Hammarskjöld), i någon mån sanningen om mig själv, hur kan jag göra något annat. Jag kanske kommer stå helt ensam, men jag kommer att vara sann.

  • Att möta Gud.

Och han kommer att vara med mig. Uncarved ligger jag alldeles intill hörnstenen och vi passar precis. Gud är där, och han visar mig en väg. Jag har mött mig själv och inser att det enda jag behöver göra är att vara sann, att vara mig själv. Herren har skapat mig och har skapat mig för en uppgift, skulle jag inte duga så kommer han likt lerkruset omforma mig. Och varje försök att förställa mig är ett uppror mot hur han har tänkt. Herren kommer sedan visa mig vägen. Han sänder människor i min väg, han sänder tillfälligheter i min väg och jag behöver bara följa. ”Jag är vägen, sanningen och livet.”

De sista milen går jag med Gud. Jag samtalar med honom och lyssnar, i mig och runt omkring mig talar han.

  • Slutet

Till slut. Framme i Santiago. Köer av turister som glatt köper snäckskal och skall göra alla pilgrimsritualerna. Efter att ha svettats och slitit i en månad får jag stå och köa och mitt lugn testas till max när tjocka turister tränger sig i kön. Här har ingenting hänt. Jag har varit med om det mest omvälvande i mitt liv och ingen vet det, ingen utom de andra pilgrimerna, vi ser det hos varandra, nickar, ler, men det är sorgliga leenden. Det är slut. Och nu. Ingenting är som förut. Allt känns otroligt tomt. Jag åker ut till kusten, Cap Finisterre, jordens ände och bränner ett klädesplagg som seden kräver. Vägen är slut här. Jag klättrar ner 60-talet meter till vattnet där några fiskare sitter, jag sitter där i timmar, gråter och tänker. Sedan - Klättrar upp igen. Nu finns det bara en väg, tillbaka till livet, jag börjar vandra. Santiago känns fortfarande platt men det är helt ok, två dagar senare flyger jag hem.

Lärdomar:

Vägarna är underbara lärare. Öknen har oändligt med sätt att vara enfaldig på. Enfald är vad vägarna bjuder. En person oavsett sammanhang, en ambition oavsett möjligheter, en Gud trots alla drifter.

  • Tålamod

En av de största lärdomarna är tålamod. Till tålamodet kan jag inte knyta en speciell händelse utan varje steg, etapp och delmål lärde mig detta. Det är inte det snabba som ger resultat utan ihärdigheten och trofastheten. Inte minst så i trons värld.

  • Tillit

Som pilgrim är man helt beroende av omständigheter som man inte råder över. Man vet inte när nästa brunn kommer, inte vart man kan köpa mat, eller ifall det finns sovplats. Ändå har jag aldrig varit med om en period i mitt liv där det rullat på så problem fritt. Detta blev särskilt tydligt i början av resan, framåt slutet blev det en självklarhet, något jag tog för givet då jag vandrade med Gud. Jag passerar en källa om vilken det i guideboken stod att den sprang fram som ett svar från Gud till en pilgrim som vägrat sälja sin själ till den frestande djävulen. Den hade inte runnit sedan någon gång på medeltiden och jag sänder en tanke till Gud, mest på skämt, att då får väl du låta den rinna för mig. Och visst rinner den med rikt flöde. Jag vet inte om det varit så hela sommaren eller ifall guideboken fått det om bakfoten men för mig blev det väldigt starkt.

  • Ödmjukhet

Jag var ganska nöjd med mig själv när jag gått två tredjedelar. Ung och stark, fort och långt gick jag. En dag börjar jag känna mig dålig, först i magen, men smärtat hade det gjort tidigare och jag försökte ignorera det. Det värkte snart i hela kroppen och jag var till slut tvungen att sätta mig var hundrade meter. Snart låg jag på backen och var mer eller mindre borta. Två cyklister får syn på mig och får stannat en bil från regionen (tillit) som precis passerat. De kör mig till vårdcentralen där de vänliga spanska sjuksköterskorna inte talade ett ord på något annat språk än spanska. På min knackiga gymnasiespanska fick jag förklara att jag blev kass så fort jag ställde mig upp och att jag mådde illa. Samt att det gjord ont i olika delar av kroppen. De skickade iväg mig i ambulans till den stora staden Ponferrada som jag lämnat någon dag tidigare. Där genomgår jag ett gäng undersökningar, röntgen, inte någon jag kan kommunicera med, och jag känner mig liten. Jag blir så arg på mig själv och besviken, jag har kämpat så länge och så skall det sluta så här. Det blir så tydligt, min kraft är ingenting, utan Gud i ryggen kan jag ingenting göra. Jag måste lyssna. Väl utskriven från sjukhuset, lättnad, det var en virusinfektion och läkaren (spansktalande) trodde att min unga kropp skulle fixa den på två dagar, jag kunde slutföra min resa. Samtidigt otroligt tillplattad. Långt utanför staden. Det var sent, och det var ren tur att det fanns platser kvar på härbärget.

Likadant när jag kommit fram till Santiago går mina glasögon sönder. Vad hade hänt om det varit tidigare. Jag hade behövt avbryta.

  • Nåd

Vilket ger nästa lärdom, nåd. Mina trasiga glasögon blev början på en lång tacksamhetsbön för den nåd Herren visat mig. Gud är allsmäktig, värdig all ära, men han ger mig, en simpel människa så mycket gott. Nåd.

  • Enkelhet

Behov och vad vi tror oss behöva är otroligt skilda. Jag behövde ingen kamera. Jag behöver inga titlar, ambitioner, fina saker. Jag behövde mina kängor, mat, vatten, husrum. Jag bar allt jag behövde och ändå var jag så lycklig jag någonsin varit. Jag var fri. Rikedom är att ha ett odelat hjärta. Jag har sedan min hemkomst igen bundit mig till allt möjligt.

Dig, Lazarus, Dig!


Har införskaffat Nick Caves senaste - Dig, Lazarus, Dig!

Precis samma höga klass som vanligt. Sedan Tender Prey har kvaliteten på denna artists alster varit otroligt. Helgjutna skivor som Let love in, No more shall we part, och Murder Ballads. Denne australiensare som gått från kaos till ordning och försoning. Han skriver lite utifrån, alltid med en andlig klangbotten och bibliska motiv - underverket Mercy Seat kan hållas fram i detta.

Recensentpajasarna menade att det skulle vara en brötig Cave, men kan känns igen från Abattoir Blues/Lyre of Orpheus och Nocturama.

Caves film, the Proposition, rekommenderas givetvis varmt...

tisdag 20 maj 2008

Om storhet...



Där jag slutar tar Du vid.
Min storhet, då Du alltid är större,
beror alltså inte på min storhet, utan min litenhet.

Helig Ande, Myself and I

Lustigt med bön, plötsligt bara skakar ens inre. Närvaro. Frid, en total trygghet i vilken jag kan lämna allt. Se på mig själv, mina misslyckanden och tillkortakommanden, med kärlek. Utan behov att försvara mig kan jag gå in i vad som helst. Hjärtat börjar slå, bli mjukt... Mitt lilla hårstrå av tro bär mig - gör all teori, alla ställningstaganden innehållslösa.

Jag kom att tänka på mitt "andedop". Egentligen måste jag börja tidigare än så. Jag var på ett Credoläger - Varberg - kanske 97 eller 98 - mitt sista. Det var en bönekväll och vilsen som man var stod jag framme vid någon scen. Plötsligt börjar en kille frusta, maniskt veva med armarna och hoppa på stället - bortom all kontroll. Även om jag inte sade mer än någon nervös kommentar till min kompis intill var jag livrädd. Det hade varit fler som reagerat och dagen efter tog ledarna till orda: "Det som hände igår var, hrm, den Helige Ande, så de är ingen fara." Ingen fara, jo tjena, min stilla bön var: "Låt aldrig detta ske med mig."

Jag tror det var här det började, ett stadigt förakt för all kristendom där man stänger av hjärnan, ger sig hän, frikyrkor, karismatisk väckelse, allt över en kam. Det var en kille med en ganska torr akademisk tro som åkte för att plugga i Lund.

Efter tre år i Lund, då har jag flyttat till ett kristet studenthem ett år tidigare, väcks en märklig längtan efter djup, efter liv. Under en semester i Turkiet formulerar jag det, jag vill tro, jag vill att det skall göra skillnad, Helig Ande, om du finns, (kom). Efter att ha sökt, bett och läst aktivt slår det i november ned som en bomb. Jag finner mig själv gråtande mitt i natten på mitt toalettgolv och tårarna vill inte sluta. Denna underbara känsla av beröring som sedan har tvingat mig omdefiniera mitt liv totalt. Helig Ande...

måndag 19 maj 2008

Miljöapokalyptik!

Existens gör ytterligare ett intressant program, (programledaren är för övrigt rätt snygg). I dagens program önskar jag lyfta fram liknelsen mellan den apokalyptiska miljörörelsen och andra domedagssekter.

Det följer samma logik som alltid, vi har syndat (genom konsumtion och att störa den naturliga ordningen) och nu kommer vi dö. Präster och avlat. Det ständigt överhängande hotet. Allt finns där.

Även inom kyrkan finns det en förkärlek till att kravmärka, rättvisemärka, svanmärka och så vidare, och det är väl bra men när man som miljödebattören Stefan Edman hävdar att omsorg om naturen är kärnan i evangeliet så går man banne mig för långt.

Benedikt XVI skriver om Jesu frestelser att frestelsen att göra stenar till bröd är lika mycket en frestelse för kyrkan. Varför sitter ni där och ber när ni kan föda världen, när ni kan göra en skillnad. Detta följer all logik, bibeln visar på den stora risken, att vi offrar vår kontakt med Gud i vår iver att hjälpa världen.

Av dig


Av
dig, till dig, med dig och i dig.

Lyft upp mig i dig, till dig.

Tillbedjande, mottagande, utgivande, skapande.

(Taizé 07)

Bön

Jag har diskuterat bön idag - egentligen skillnaden mellan kontemplativ bön och meditiation. Jag skrev:

"Vi stiger inte upp i ett ingenting, verkligheten faller inte kring oss, verkligheten fullkomnas och vi kommer, i bönen, i kontakt med det Gudomliga subjektet. Detta är vad Johannes av Korset kallar det andliga bröllopet. Detta är vårat mål. Vishet och självbehärskning kommer av att vi fullkomnas, till den Guds avbild vi är skapade till att, men är inte ett mål i sig. Målet är skådandet."

Detta har jag sedan gått och sugit på och det har väckt en längtan efter den bönen, något som är mycket välkommet efter en period av viss torka. Bönen är egentligen det enda som kan håll tron levande och detta återvändande till Guds verklighet, åter till Jesus, det enda som kan rädda mig från att fastna i intellektualiserande teoribyggen, från moralism utan konsekvens för mitt eget liv, från kärlekslöshet och karaktärslöshet.

Det finns en vishet kopplad till sökandet efter det eviga som också måste göras till verklighet - jag känner på mig att kvällens kompletorium kommer bli något alldeles extra.

Frid bröder och systrar!

/Ex

söndag 18 maj 2008

Alla skall med...

Religionsdialog


I Dagen kan man idag läsa om en interreligiös bön i Malmö. Ryggmärgsreaktionen är givetvis att detta är ytterligare ett tecken på den totala urvattningen av svenska kyrkans integritet. Vid lite närmare eftertanke ställer det mig en del viktiga frågor.

Jag bejakar andra människors rätt att be till andra gudar. Jag ser att det finns sympatiska drag i de flesta religioner och tycker att varje steg emot en mer kärleksfull värld bör uppmuntras. Att be bredvid varandra är således inget problem. Att göra gemensamma uttalanden angående det vi har gemensamt kan nog vara ett tecken för världen.

En gemensam bön då? Tanken att religionerna har en gemensam esoterisk grund lyfts fram av den så kallade traditionella skolan - Sophia Perennis. Dag Hammarskjöld ser Treenigheten i Taoismen i sina vägmärken. C.S. Lewis plockar fram kyrkofädernas lära om att uppenbarelsenivåer, med en allmän uppenbarelse i naturen, en specifik i judendomens och islams böcker och den fullständiga i Kristus Guds Son. Även om traditionalismen tenderar glida ut i mystiskt flum så bär filosofin med sig en utmaning. I den mån de som tillber andra gudar eller på något sätt inte tillhör oss, gör vad vi anser vara rätt, kan vi glädja oss med dem, förena oss med dem? Kan vi till våra olika gudar be för världen och varandra - för det som vi gemensamt kan se är gott?

Är det inte snarast ett tecken på vår egen osäkerhet att vi inte kan hantera andras tro, annat än med misstänksamhet?

Så, ok detta, men jag vet inte hur bra det hade fungerat med allmänreligiösa centra, multireligiösa byggnader som vid polyteism. Religionsdialogen kräver urskiljning och vägledning. Vi måste t.ex. veta att Jesus är sann Gud och sann människa, i mötet med Islam och Judendom.

Min apell blir alltså snarare till Kyrkan om ledning!

Maria


Moder för kyrkan,

Gudaföderska.

Helt hängiven.

Trogen till döden.

Tillit, förtrolighet.

Ditt hjärtas lovsång, starkare än ovissheten.

Denna märkliga son, lydig i allt, hedrande sin far och sin mor.

Hur tuktar man en Gud, hur tvättar man, hur tröstar man?

Sörjer man barnbarnen man aldrig fick?

Åh, att ditt hjärta inte sprängdes vid korset.

MITT BARN, VARFÖR HAR DU ÖVERGIVIT MIG?!

Kanske var du så överlämnad att du inte hade andra vägar.

Din son, för vilken du offrat allt.

Kanske mindes du hur du överlämnade honom i templet,

Men knappast kan du förstått…

Himmelska drottning, stor är du.

Och genom Kristus, är du även min moder.


Skriven i Taize 07.

Identitet

Jag hoppas att ni alla har sett den fantastiska tv-serien the office (alltså BBC:s inte den amerikanska remaken). David Brent (karaktären på bilden) är en personifiering av dålig management och kunde mycket väl vara en del av min kommunalgrå vardag (även om man försökt piffa upp stadshuset med mässing och galon).

Skälet till att David Brent och the Office aktualiserats för mig är givetvis att jag är inne i min första stora omorganisation. Min enhet har varit i gradvis upplösning över ett och ett halvt år och nu finns inte längre någon tillhörighet att hämta där. Rykten säger nu att alla skall få söka om sina tjänster osv. jag behöver inte gå in på det närmare. Men otryggheten i situationen får mig att reflektera över identitet. Jobbet är uppenbarligen en sak som är ganska central i min identitet. Jag har inte så mycket annat att falla tillbaka på. Om jag hade tvingats fly och jobba som taxichaffis i Bagdad. Hur länge hade jag varit "egentligen psykolog"? Och då är ju ändå psykolog en profession, något jag tar med mig även om jag skulle bli arbetslös. Detta säger dels något om mina implicita värderingar (hellre psykolog än taxichaffis). Men, kanske viktigare i min situation, det pekar också på hur bräckligt det är. Vad händer om man inte är någonting, inga etiketter, inget.

Vissa saker som kön, ålder och etnicitet kommer man ju inte ifrån och jag har ju uppenbarligen haft en identitet innan jag hade ett jobb. Men då var jag ju elev, del i kompisgäng och barn i en familj.

Det är väl så att identiteten är något som andra ger en, som skapas i de förväntningar andra har på en. Detta internaliseras givetvis och de andras förväntningar styrs ju av deras tidigare erfarenheter av en. Vilket ändå skulle peka på att man ändå bär med sig identiteten. Kanske en reciprok förklaringsmodell är den som bäst beskriver det.

Så var glad att ni har förväntningar på er!

lördag 17 maj 2008

Inför den Heliga Trefaldighets dag

Treenigheten är så central i den kristna kyrkans doktrin. Likväl så är de flesta kristnas hållning idag att man inte kan veta något om Treenigheten. Den är ett mysterium och därför behöver man inte bry sig. Likväl så har man bedömt den så viktig att en av våra trosbekännelser ägnar sig nästan uteslutande åt att reda ut begreppen och under den tidiga kyrkan har människor lidit och blött för dess försvar (Jesu gudomlighet och mänsklighet kanske har varit mest ifrågasatt). Jag kan bara lite bittert konstatera att den tidiga kyrkans strider behöver tas om igen...

Treenighetsläran finns inte explicit formulerad i bibeln men den går att härleda från t.ex. missionsbefallningen. Konklusion att Gud är Treenig görs parallellt i öst- och västkyrkan under de första århundradena och den helige Irenaeus av Lyon (som vi borde ha anledning att lägga ut lite kring senare) kan särskilt nämnas bland dem som tänkte kring det. Som alla dogmer utvecklas även Treenigheten som ett försvar mot irrläror och Treenigheten är som jag ser det nära förknippad med Kristologin (Jesu mänsklighet och Gudomlighet).

Treenigheten beskrivs i bilder vilka lätt kan tolkas som bara konstruktioner. Men även om Guds natur är ett mysterium så finns det i kyrkans tradition en implicit kunskap om Guds natur, vilken kan konkretiseras i bilder som alltså svarar mot något bakomliggande konkret. Det är alltså inte bara en teoretisk nödvändighet - vi beskriver Guds natur.

St. Irenaeus kan vara en utgångspunkt för tankarna. Han säger att Sonen och Anden är Guds två händer. Anden för till Sonen som lyfter upp till Fadern. Alltså, Anden som är i oss, får oss att närma oss Sonen, både att vi närmar oss Jesus i en personlig relation (i vilken Anden ber för oss), och att vi närmar oss Kristi manifestation på jorden Kyrkan (inte organisationen utan den metafysiska gemenskapen). Anden pekar på Sonen, Sonen på Fadern.

Hur det förhåller sig med i vad de är ett och i vad de är tre kan man ju fundera en del kring. Detta är väl vad som egentligen är det stora mysteriet. Vad fakta x innebär är inte lika viktigt som att veta hur det påverkar systemet.

I Wikipedia kan vi läsa:

Samtidigt fanns det, främst i öst, en i förhållande till monarkianismen motsatt tendens att mer frimodigt betrakta Fadern, Sonen och den helige Ande som olika "personer" inom ett och samma Guds eviga vara.

Enligt kyrkofäderna är treenighetsläran svaret på frågan om människans yttersta relation till det gudomliga. Den säger att Gud är en och odelbar – det finns bara en Gud – och att denne Gud är tre personer. Ett vanligt förekommande problem är att vi idag blandar ihop "person” och "individ”; vi är inte heller så känsliga för skillnaden mellan natur och person/individ.

(Gläd dig du) Kristi brud


(Bilden är hittad på Internet).

Har precis sett på reprisen av Existens där Åsa Waldau - Kristi brud blir intervjuad. Det hon säger låter påfallande likt det jag säger när jag argumenterar för tron. När jag beskriver hur jag möter Gud och så vidare.

Om henne kan egentligen sägas mycket. Det är intressant hur bilden kan skilja sig så markant av henne. I programmet idag så är tillfället där hon kommenterar avfällingar en nyckel. Vad tror du det är för människor - vad tror du de har gjort. Det låter som projektioner i mina öron, en svart-vit världsbild. Men man vet ju aldrig. Intervjuer är ju oftast klippta. Jag börjar dock bli övertygad av den blotta mängden material. Tirsaprofetian kan man ju säga ett och annat om. Jag vet dock inte tillräckligt mycket om Knutbyhärvan för att uttala något vist om det.

Sekt eller inte..

Den stora frågan jag måste ställa mig är vad skiljer min religiositet från sekterismen. Om retoriken är densamma, kan det inte vara denna. Jag tror knappast jag har några större moraliska kvaliteter som urskiljer mig. Och de har garanterat ett större socialt patos än jag. Kärlek har de säkert i överflöd ibland sig. Vad skiljer? Kanske är det så illa så att det inte är något som skiljer. Hur skall jag då skydda mig från sekterismen (det är inte bara en retorisk fråga, tips uppskattas)?

På rak arm kommer jag att tänka på följande saker:

  • Världstillvändhet - accentuering av att leva i världen. Ha sekulära vänner och intressen.
  • Självkritik - hela tiden vara beredd att backa från vad du än säger eller gör. Aldrig låta rädsla för förnedring hindra dig från att ta tillbaka, erkänna att du gjort fel osv. Hela tiden granska konsekvenserna av dina handlingar - skall de avvika från samhället så får du se till att det blir åt ett positivt håll, annars är du en mycket olycklig figur. Tillåt humor, tillåt öppenhet, tillåt kritik.
  • Gränsöverskridande tillåt dig inte att tänka "vi kristna är", och "världen är". Skall vi älska vår nästa kan vi inte definiera oss i olika kategorier.
  • Tillåtande - fria hellre än fäll, låt moraliska regler gälla endast dig och var säker på att kärlek är det enda motivet om du skall tillrättavisa någon. Fördjupa dig i vad Paulus säger om Lagen och Nåden.
  • Tvivel (hur svårt är inte detta?) - Jag tror inte jag är unik som dras med perioder av tvivel. Min personliga teori är att vi har massa parentessättanden och tvivel, rationaliseringar osv. rakt ner i vår persons kärna. Att upptäcka och brottas med dessa tvivel är den enda vägen framåt. Alltså - ta tag i känslan att "det här kan inte vara sant", osv. Om du inte vågar se det hur skall du då någonsin kunna lita på det. Om det skulle vara så att jag slutligen blir motbevisad på vilket sätt hade en falsk tro hjälpt mig?

Åsa W, om du mot förmodan läser detta, jag skall be för dig!

Frid bröder och systrar!

//Excelsis

Välkommen

Ibland får man inte utlopp för all sin nördighet. När vanliga människor ser på hockeyvm och läser "Män som hatar kvinnor" nördar jag in på än det ena än det andra. Efter att ha hängt på flashbacks religionsdel i ett drygt år finner jag anledning att bredda mig. Jag har inga förhoppningar att det kommer bli någon högre kvalitet till en början. Mer ett utlopp, ett sätt att fylla medelsebehovet.

Summa sumarum. Välkomna.