torsdag 19 augusti 2010

Frälsta


"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv", skriver Johannes. För att de inte skall gå under. Finns det något man nästan aldrig hör i Svk är det detta, att det är en undergång, kanske till och med evig fördömelse som drabbar dem som inte tar emot. Nästan aldrig skall jag säga. En präst i den etiopiska kyrkan talade för någon dag sedan på ett ställe jag var.

Ja, det är lätt, när man kommer från en metafysiskt öppen kultur kan jag tänka, men det handlar inte om det - upplysningen har nått till jordens ände - utan om att man ser och upplever Helig Ande. Och så blir läkare och regionspresidenter frälsta.

Frälsta från den undergång vi annars gladligt marscherar emot.

onsdag 4 augusti 2010

Polyamori

Åke Bonnier positionerar sig för framtida biskopstjänst. Kyrkan har ju där ännu inte kommit fram till rätt åsikt varför man med rätta kan hävda att man inte är färdig. Det noga övervägandet och processen i den lutherska teologin verkar dock vara färdig på RFSL:s kontor varför vi kan anta att polyamorösa förhållanden snart inte längre utesluts, kränks och fördöms i Svk.

Tänk vad bra om man lämnat över äktenskapandet till staten och behållit ceremonin/sakramentet. För jag kan inte säga att jag är emot polyamorösa förhållanden. Jag tycker till och med att det är lämpligt att de som tillhör en muslimsk kultur där man levt enligt detta länge tillåts fortsätta göra det. Staten bör helt enkelt inte lägga sig i detta utan anpassa sig efter de samlevnadsformer som uppstår. Jag kan se praktiska problem som med avundsjuka, men det är ju som sagt inte mina problem. Däremot anser jag att kyrkan bör verka för trohet, i alla relationer, och bör påverka samhällsinstitutioner och politik för att dessa i sin tur bör stötta förhållanden. Man bör också stå upp och skapa ett naturligt rum för den tradition av livslånga parrelationer man vårdat i 2000 år.

Den stora striden, om det finns någon kraft kvar, kommer behöva tas när nästa steg, vuxna medlemmar av samma familjs sexuella kärlek, skall göras till ett tecken på Guds. Slippery-slope-argumentation kanske någon säger. Det är inte för att skrämma. Det är bara för att vi skall vara uppmärksamma och redo när det väl händer.

Jag tycker f ö att förslaget till kyrkomötet att skilja på dop och nattvardsbord är fascinerande. Eftersom vi inte vet teologin i Hedenius mening är den inget värd. Wovon man nicht sprechen kann, darüber muß man schweigen.

tisdag 3 augusti 2010

Agora, om senrenässansens historieskrivning

Undertecknad såg filmen Agora under gårdagskvällen och fick då möjligheten att bevittna ett i vår samtid välkänt narrativ. Filmen handlar om den upplyste hedningen och nyplatonikern Hypatia som kring sekelskiftet mellan 300- och 400-talets sprider sin visdom för att till slut bli mördad av en kristen mobb, uppviglad av Kyrillos av Alexandria (New advents artikel ger en bra bild av förloppet i filmen.)



De kristna liknas bildligt vid insekter vars individualitet försvinner i svärmen. De bränner biblioteket, kastar ut judarna och förbjuder de gamla hednareligionerna. Sin legitimitet köper de i de lägre klasserna med bröd och enkla trick och denna mobb låter sig styras, att krossa allt vad ordning och vishet är. Filmen är intressant då den tycks förmedla något av den nyplatonska känslan. Mot de smutsiga kristna, som inte ifrågasätter och som aggressivt för fram sitt budskap - anarkins agenter - ställs den rena, ödmjuka, visa och jämnställda Hypatia som filosoferar om sfärernas harmoni. Den egna kristna historieskrivningen skriver gärna om det sociala engagemanget som fundamentet på vilket missionen byggde. Detta är en annan historia och som, om vi skall se till vår samtid, förmodligen inte är utan poänger. Det är tragiskt när vi som är kallade till godhet är mindre goda än de som inte är kristna och filmen får alltså teckna ytterligare ett svart kapitel i den kristna missionshistorien.



Emellertid är tillämpningen i nutid mer dunkel och narrativet passar som hand i handske för nyateismen i sina anspråk. Hypatia framställs som ateist och får yttra saker som "Du kan inte ifrågasätta din tro, jag måste det". Samtidigt är hon nyplatoniker med allt vad det innebär. Hon trodde måhända inte på de många hedniska gudar som florerade i antikens Alexandria men det gör henne inte areligiös i modern bemärkelse. Vidare är de patriarkala strukturerna en kristen påkomst. Detta går också att se i videohylleaktuella Påven Johanna. Huruvida det är så är jag inte tillräckligt kunnig i genushistoria för att kunna svara på, men antikens system med slavar och dylikt får ändå betecknas som måttligt "upplyst". Vidare görs sura kommentarer i textform att det dröjde 1100 år innan Johannes Kepler upptäckte vad Hypatia i filmen visste (oklart vad man bygger att hon upptäckte jordens eliptiska bana runt jorden på). Upplysningsarvet är starkt och hämndbegäret för "den mörka medeltiden" (ett begrepp som i allra högsta grad kan ifrågasättas, men likväl är en central trossats för nyateismen), där vetenskapen förlorade så många år, är stort.



Att skriva historia är att skapa förståelse för sin samtid. Det finns ett allmänt narrativ där vi är skurkarna. Vi måste veta vår om vi vill leva vidare.



Renheten verkar f ö vara ett privilegium för dem som renas. Mobben tillfaller den som för tillfället har trumf på hand.



Läs f ö Göran Skyttes krönika.

Samhället av idag

Vi får i dagens DN veta det som är en självklarhet för hela den sekulära världen. Religionsutövande är kränkande eftersom alla måste göra samma och vi inte kan ha någon särlagstiftning för religiösa. Istället blir man given friheten att göra rätt (agera lagligt då skillnaden inte finns) och det på ett rationellt sätt, fritt från normer etc.

Finns det en kamp, är det för just den privata sfär av religiösa handlingsfrihet som vi blir lovade, som vi också måste kämpa för, så att den inte, likt den frihet sekularismen i övrigt predikar, bara blir ord.